6:30 ringde väckarklockan. Jag valde att ta civila kläder på frukosten eftersom vi inte skulle åka förrän 8:00. Dom andra i lägenheten tog dock racekläder direkt. Vid frukosten hade Miranda fått reda på att starten för 22 km var framflyttad till 9:30, och hade också upptäckt att det var så smidigt vid starten att det skulle räcka att åka 8:15. Kändes helt rätt då att ha väntat med tävlingskläderna. Typ 7:30 var jag klar med frukosten och gick för att kitta upp. 8:15 åkte vi. Nu var det på riktigt! Nu skulle det ske! Sjukt peppad!
Emma fotar Miranda strax innan start
Peppade killar!
Först fick vi heja iväg Miranda, Peter och Emma som startade 9:00, innan det var dags för oss som skulle springa 22 km att ställa upp på startlinjen. Vi tog lite kort på varandra i startfållan medan den fylldes upp och sen var det dags. Någon stod där framför och snackade massa italienska. Om jag förstått det rätt så blev vi visst välsignade eller något sånt. Sen tändes bengaliska eldar och så räknade vi gemensamt ner: Cinque, Quattro, Tre, Due, Un, PANG och iväg!
Jag hade bestämt mig för att ta det väldigt lugnt i början då jag visste hur jobbigt det skulle vara efter torsdagens tur. Niklas å andra sidan satte full fart, så honom såg jag inte röken av efter startskottet. Jenny hade jag strax framför mig några hundra meter, men sen såg jag att tempot var lite för högt för min plan och ropade "Lycka till Jenny!" och drog ner på takten. "Detsamma" fick jag tillbaka innan hon försvann framför mig.
Sen började den utdragna uppförslöpningen på kastanjerna, och jag låg och gick på sparlåga. Det var många som sprang om, men jag lyckades hålla mig i skinnet och hålla nere farten, vis från tidigare lopp då jag misslyckats med det och tagit slut för tidigt. Jag stannade till och med och tog ett par kort efter bara några hundra meter och fick fina bilder på ett långt led både framåt och bakåt. Det smalnade nämligen av ganska fort så det var svårt att hålla sin egen takt vilket gav en del köbildning i början. Det dröjde väl egentligen till en bit in på andra uppförslöpningen, den som skulle hålla på i 350 höjdmeter, innan det var tillräckligt glest för att kunna bestämma farten själv. Jag lyckades dock springa om ett gäng på vägen ner efter första backen, men här och där fick jag rulla om dom strax utanför banan för att få plats.
Mer folk idag!
När det började gå uppåt igen tog jag det riktigt lugnt, jag visste att det var lång väg som skulle vara riktigt jobbig nu. Tappade en hel del placeringar, men det gjorde mig inget. Mitt mål var att ta mig runt banan, om jag så skulle vara den siste i mål - men i mål skulle jag! Jag hade spanat in en bänk vid en utsiktsplats strax innan kapellet vi stannade vid på testturen, och hade det som etappmål. När jag kom dit skulle jag få sitta och vila en stund, fram till den var det bara att trumma på. Det gick inte fort, men jag höll mig i rörelse!
Eftersom vi sprungit den här biten tidigare kände jag igen när bänken närmade sig. Drog på lite extra då jag visste att det snart var vilopaus. Där är den! Den är ledig! Öste på sista biten och sjönk ner på den. Tittade på utsikten. Tittade bakåt i spåret. Förutom dom två jag nyss sprang om inte en människa i sikte. Jag visste att det skulle ligga två uppsamlare längst bak i fältet, så jag kunde inte gärna vara sist. Tog upp telefonen, tog en bild på utsikten, SMS:ade frugan "5 km, 340 hm". Klockan var 10:17. Bättre än väntat! Hade hoppats nå utsiktsplatsen på under timmen, och nu var jag nästan framme med 13 minuter kvar. Iväg igen!
Framme vid utsiktsplatsen tog jag fram telefonen igen och filmade hela varvet ute på klippan, sen ner med telefonen och fortsatt uppför. Här var det nästan en vägg kändes det som, här och där fick jag lägga i händerna i marken för att enklast ta mig uppför. Efter den stigningen på 50 höjdmeter blev det lite stig innan sista biten av den långa stigningen skulle tas. Kom fram till en sandås där det var riktigt tungt att ta sig upp, men väl uppe var det fantastisk utsikt och härligt underlag att springa på. Blev tvungen att stanna för att ta några bilder med telefonen. Sprang upp på nästa topp med telefonen i handen för att ta några till, men på andra sidan toppen ser jag en fotograf stå och knäppa kort på alla som springer förbi. Fick strunta i mina bilder, hålla telefonen gömd i handen och smila upp mig för fotografen istället!
Passerar sandåsen, med telefonen gömd i höger hand
Efter sandåsen blev det två kilometer lätt utför, ca 100 höjdmeter nedåt, innan det var dags att ta sig upp till banans högsta topp. Nästa 1,5 km blev det istället drygt 100 höjdmeter uppåt igen. Halvvägs dit kom första vätskestationen som tur var, för mitt medhavda vatten hade precis tagit slut. Tog ett glas Cola, fyllde vattenflaskan igen, och sen fortsatt uppåt. På toppen stannade jag till och skickade ett nytt SMS: "10 km, 750 km". Klockan var 11:16. Målet hade varit att vara här innan tre timmar gått, det hade inte ens gått två. "Shit, jag kommer kunna komma in på under fyra timmar", tänkte jag.
Längst där uppe hägrar vätskestationen
Nu var det också äntligen dags för den stora belöningen. 6 km nedförsbacke! Jag älskar utförslöpning! Första biten var det mest stig och lite landsväg, sen kom en riktigt härlig bit på gräs mellan husen i någon liten by. Tog en hel del placeringar här. Istället för "è troppo facile" blev det istället "mi scusi" som jag fick mest användning för på den smala stigen. Sista biten ner var dock jobbig, den gick på kullersten! Där vågade jag inte ösa på, utan fick springa i halvsittande ställning för att hålla nere farten utan att slå sönder fötter och knän med stämsteg.
Till slut var jag nere vid vattnet, banans lägsta punkt. Glassbaren var stängd, så det blev ingen glass, men nu kände jag igen mig! Öste på den plana biten utmed vattnet men sparade på krafterna när det började gå lite uppför, snart skulle den ju komma. Trappan. Vid foten skickade jag ett sista SMS till frugan, ”17 km, 850 km”, sen borrade jag ner blicken i marken, la händerna på knäna, och satte fart uppför. Jag tog ett trappsteg per steg och höll bra tempo nästan hela vägen upp. En bit innan slutet fick jag lov att stanna upp en kort stund och hämta andan, och sen på´t igen. Strax efter trappan, precis där banan svängde upp, fanns andra och sista vätskestationen. Fyllde flaskan till hälften, det var ju inte långt kvar nu, tog två kakor och en näve nötter och vandrade upp mot landsvägen medan jag tuggade.
På landsvägen drog jag upp farten, här var det helt platt och asfalt som underlag. Ingen anledning att hålla igen. När jag sen kom dit jag visste att man skulle in i skogen hade jag god möjlighet att springa över utan att tappa tid fast en bil närmade sig. Jag öste vidare in i skogen för att snart märka det jag redan skrivit - banan gick inte som jag trott, utan vi leddes iväg på en annan stig som varit avspärrad när jag var och rekade. Den här stigen bjöd på betydligt fler höjdmetrar än jag räknat med från den här punkten. Först gick den ner en bit, och sen upp på en högre höjd än den vi sprang över på vägen ut. Från botten till toppen blev det nästan 100 höjdmeter - oj vad det var tungt! Efter varje krök kom det ytterligare en bit uppförsbacke!
Jag klarade det!
Glädjen var dock total när det plötsligt kom en krök utan uppförsbacke bakom. 1 km kvar, och bara lätt utför. Kopplade in mina sista krafter och öste på så gott jag kunde. Tog ytterligare några placeringar innan jag såg måltältet. Jag hade chans att ta en kille till, la i högsta växeln och öste på. Jag tar honom! Jag tog honom! Inne i tältet kommer Jenny och möter med handen beredd på high-five. Jag kastar mig runt halsen på henne istället. Jag gjorde det! Jag klarade loppet! Och tiden! Vänta, jag glömde stoppa klockan. 3:11:någonting. Wow! Jag som bara hade fantiserat om att komma under fyra timmar!
Jag var helt slut efter spurten. Jag sa att jag måste sätta mig, och satte mig följaktligen rakt ner på golvet där vi stod. Plockade fram den Iskiate jag haft i väskan hela loppet och hällde i mig. När den var slut mumsade jag i mig en proteinkaka. Samtidigt kom Niklas som varit och duschat redan. Han hade gått i mål på 2:20 och Jenny på 2:53. Han förklarade för oss var han hittat duschen, som inte var helt enkel att hitta. Med hans vägbeskrivning var det dock inga större problem att hitta den, även om den var en bra bit bort.
Efter duschen hade vi lunchkuponger som man kunde växla in mot ett mål mat i måltältet. Inte heller nu var väl maten någon höjdare, men inte dålig heller. Ganska små portioner också, så det var tur att jag hade haft "mat" med mig. Efter att ha ätit upp bestämde vi oss för att vi tre tillsammans skulle gå bakåt längs banan och heja på folk som kom springande. Gissa om vi blev förvånade när vi efter en kvart eller så hörde "Tjeeeena!". Willman kom springande runt ett hörn, och kände igen oss innan vi kände igen honom. "Är det långt kvar?" frågade han "Jag har varit ute i 84 km!". "Nej, bara en kilometer kvar" ropade någon av oss som svar. "Och bara nedför hela vägen!" ropade jag. Vi kollade klockan. Han har varit ute i mindre än 10 timmar! Vi vände tillbaka för att hylla honom i mål. 9:53:36 blev hans officiella tid, på 80 km-loppet som visade sig vara 85 km. Sjukt imponerade! Den tiden räckte för en sjunde plats totalt.
Willman, i mål med ett glädjeskutt!
Efter att ha hyllat honom som den hjälte han är visade vi honom vägen till duschen. Han skulle inte ta lång tid på sig, sa han, så vi bestämde oss för att vänta på honom. När han kom ut berättade han att en kille som kom in lite efter sa att han sprungit med en svensk kille. Vi räknade ut att det måste vara Peter och skyndade tillbaka till målområdet för att se om det verkligen stämde. Jodå, där satt han, med tom blick och fortfarande flåsande. Han hade tagit sina 55 km på 6:14:58, sjukt imponerande även det. I hans fall räckte det till nionde plats. Vi hyllade så klart även honom och när han pustat klart visade jag honom duschen. Sen gick jag tillbaka för att heja in Miranda som borde vara näste svensk på tur.
Miranda efter målgång
Peter hinner dock tillbaka även han innan Miranda kommer. Hon går in på 7:22:08 vilket gör henne till tredje bästa tjej på distansen! Även hon hyllad så klart, vilket lopp! Och vilken placering! För att få lite koll på övriga gänget går jag och kollar mellantiderna för de resterande. Anette är den ende som passerat 65 km än så länge - vad har hänt med Per? Måste vara något fel va? Ser ut att vara gott om tid för Miranda att duscha hur som helst. Medan Jenny visar Miranda till duschen kommer dock resans första bedrövelse. Willman har fått veta att Per blivit dålig och tvingats bryta! Willman hjälper Per till duschen och Niklas hjälper till att leverera hans kläder till duschrummet efter att dom upptäckt att den detaljen missats. Efter en stund kommer Per till oss duschad och fräsch och, självklart, besviken. Magen hade pajat, han hade inte ens kunnat få i sig vatten.
Anette i mål
Efter en stund visar det sig vara dags för prisutdelning, och såväl Miranda som Willman ska få pris på podiet. Först upp är Miranda som, så klart (som alltid), strålar som en sol. Ett par ceremonier senare är det dags för Willman att gå upp - tyvärr i princip samtidigt som Anette kommer in i mål! Jag missar därför stora delar av den och prioriterar att istället välkomna Anette, som är helt färdig. Hon har haft en spurtstrid sista kilometern in och sjunker ihop på golvet när hon korsat mållinjen. En funktionär kommer fram och frågar mig om hon behöver medicinsk hjälp - jag vet inte, svarar jag. Snart får jag dock kontakt med henne och hon säger att hon inte behöver det. Vi hjälper henne upp på en bänk, ger henne vatten och cola och tvingar henne att se glad ut på kort. Snart är hon på banan igen, även om hon har ont i benen. 13:26:48 blev hennes tid, som gav henne sjätte plats i damklassen på 80 km. Sjukt bra!
Kalle och Henrik på rätt sida av mållinjen!
Super-Lisa grejade det också!
Näst på tur hejade vi in Henrik och Kalle som kom i mål på 15:17:33 och allra sist var vi alla samlade för att heja in Lisa, som gick in på 16.19.51. Bra rutet allihopa! När Lisa kom i mål var klockan närmare halv tio och vi blev inte kvar länge innan vi startade hemresan. Väl hemma skulle det firas med bubbel och bärs! Vi satte oss på innergården och väntade på att Lisa skulle få duscha innan korken fick smälla på den stora flaskan. Vi tjuvstartade dock med lite öl. En riktigt härlig stund med härliga människor fick avsluta denna härliga dag, sen blev det en efterlängtad säng. Vi hade skjutit på frukosten till 10:00 för att vi alla skulle få ta igen oss utan att behöva ställa några väckarklockor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar