Trail del Lago d'Orta - Resan börjar

(fortsättning från Trail del Lago d'Orta - Prolog)

Via TNT:s Facebook-grupp hittade jag några att samåka till Arlanda med. Jag hade sån tur att en av dom som skulle med, Anette, bodde ute på Ekerö, d.v.s. grannön till ön där jag bor och hon hade tänkt ta bilen om hon hittade några som ville vara med och splitta kostnaden. Det ville jag gärna! Jag behövde därför bara ta mig till den rondell, 10 km hemifrån, där vägen från våra öar går ihop. Vi plockade också upp en tjej som heter Lisa i Solna innan vi satte kurs mot Arlanda där vi träffade resten av gänget. Tolv stycken var vi som skulle åka tillsammans. Tre från Linköping, en från Gävle, en från Enköping och resten från Stockholmstrakten.

Alperna från ovan

Jag hade inte hunnit äta frukost på morgonen, utan tog tiden i väntan på planet till det. Strax efter gick vi ombord. Jag hamnade bredvid killarna från Enköping och Gävle och snackade lite med dem, men mest läste jag. Flygresan blev på det stora hela odramatisk. Sista biten flög vi dock över alperna i klart väder och fick en fantastisk utsikt från flygfönstret!

Efter landning kom Miranda på att vi borde lära känna varandra lite bättre medan vi väntade på väskorna. Vi ställde oss i en stor ring och alla fick säga vad de hette och vad de tänkt springa i för skor... Vet inte riktigt hur det där med skorna kom in, men det var ett kul sätt att sänka eventuella spänningar i alla fall!

Deltagarna var:

• Jag, Niklas och Jenny som skulle springa 22 km. 
• Miranda och Peter som skulle springa 55 km. 
• Anette och Lisa som jag delade bil med, som båda skulle springa 80 km. 
• Willman från Enköping som skulle springa 80 km. 
• Per från Gävle som skulle springa 80 km. 
• Kalle och Henrik från Linköping som skulle springa 80 km. 
• Maria från Linköping som blivit skadad och inte skulle springa alls. 

Alla väskor hade kommit fram, och vi plockade snart ut tre hyrbilar och satte fart mot stället där vi skulle bo. Anette hade tagit med sig sin GPS som vi försökte följa, men den tjatade bara om att vi skulle vända så vi försökte hitta genom att följa skyltarna mot Novara istället, som skulle vara åt rätt håll. Så här i efterhand har vi insett att det varit ganska bra att lyda GPS:en och vända, då det fanns en kortare väg som inte gick via Novara, men vi fick en fin liten sightseeingtur som bonus! Vi stannade för lunch efter en timmes irrande då vi plockade fram Google Maps som förklarade vårt misstag. Stärkta av lunchen och av förståelsen av vägen gick det nu bra att ta sig fram till det B&B vi skulle bo på, La Corte di Alzo.

Framme!

Den trevliga mannen i familjen som driver stället välkomnade oss. Han hade väntat sig oss lite tidigare sa han, och vi bara skrattade. Han hade dukat fram en fruktbuffé som vi fick hugga in på medan rummen fördelades. Han presenterade också kocken som skulle göra våra två middagar, som i sin tur presenterade den mat han hade föravsikt att ge oss. Klassisk mat från norra Italien sa han, och menade att han ville visa oss att det var mer än pizza och pasta i det italienska köket. Miranda delade också ut en specialframtagen TNT-tröja med texten "Ultra Trail Italien" och en svensk flagga på bröstet samt en TNT-buff till alla deltagare.

Sen gick vi för att installera oss i våra respektive rum. Sex stycken skulle få plats där vi var, och sex stycken skulle få bo i lägenheter en bit bort. Ett par som åkte tillsammans skulle få den lilla lägenheten och jag och tre andra killar skulle dela på den stora. Den stora hade en balkong med fantastisk utsikt över Orta-sjön, men vi var lite skeptiska till att två av oss skulle behöva dela på en bäddsoffa. Kändes kanske i mysigaste laget när man inte kände varandra sen innan... Gabriel, mannen som hade stället, visade åter igen prov på stor gästvänlighet och erbjöd oss titta på ett till rum, där två av oss kunde sova. Där fanns dock ingen balkong och bara en dubbelsäng att dela så vi tänkte först att då kan man lika gärna dela soffan och få utsikten. När vi kom tillbaka och såg hur liten soffan var kom jag på att kanske en kunde sova i det andra rummet och en i soffan. Så fick det bli! Henrik anmälde sig som frivillig till eget rum och sen började vi installera oss. Niklas fick sova på soffan eftersom han var kortast och jag och Peter delade på dubbelsängen i sovrummet.

Niklas beundrar utsikten från vår balkong

När alla installerat sig tog vi en gemensam kvällspromenad med hela gruppen innan det var dags för middag. Promenaden gick nerför Trappan (med stort T). Trappan är en del av loppet, där ungefär 60 höjdmeter ska övervinnas på knappa 200 meter med mindre än 5 km kvar till mål. Och strax ovanför trappan ligger alltså vår bostad. För de som springer 80 km kan jag tänka mig att det kommer smyga sig in någon tanke kring det efter att trappan övervunnits med 75 km i benen... Kändes hemskt bara för mig som insåg att jag skulle utsättas för detta med 17 km (och ett gäng höjdmeter) i benen. Vi fortsatte sen nerför en backe hela vägen ner till sjön och gick längs den bort till ett område som Miranda tipsade om var bra att ta en glass på under nästa dags fria tid.

Vi vände sen tillbaka, upp för backen och upp för Trappan och blev alla varma och goa lagom till middagen. Vi fick hur mycket mat som helst, i fyra serveringar. Efter andra rätten, en god risottoliknande rätt, kom kocken in med en jättekastrull och ville ge oss backning. Då ingen visste att det skulle komma en kötträtt efter var vi många som nappade på det, men vi fick nog i oss ganska mycket av det goda köttet ändå sen. =)

Gänget samlat för middagen

Under middagen fick vi också lära oss dagens italienska fras, som jag efterfrågat från Miranda (som kan italienska). Denna första dag blev det "è troppo facile", som betyder "det är för lätt". Det kunde vi använda när vi susade förbi alla andra under loppet tänkte vi!

Vid den här tiden fick vi också stifta bekantskap med Anettes skratt för första gången. Anette har uppenbarligen lätt att komma in i ett sånt där hysteriskt skratt som är svårt att avsluta, med skillnaden att hennes inte låter speciellt högt och att det knappt syns på henne att hon skrattar. Tror vi alla lockades med i skrattet och det blev en rejäl genomkörare för magmusklerna! Ganska snart kändes det dock att vi varit uppe innan tuppen, så vi sa god natt och gick till våra respektive sängar.

(fortsättning på Trail del Lago d'Orta - Bella gara)

Relaterade länkar:

• La corte di Alzo