Min bakgrund

Jag har avskytt löpning i hela livet. Varje springsteg kändes som en bestraffning förr. När vi skulle springa 3 km i skolan så promenerade jag alltid så snart jag kom runt första hörn eller sväng. När jag senare i livet kom igång och tränade kampsport, i åldern 25-30, upptäckte jag att det var bra att ha lite flås, och tvingade mig ut på några få joggingturer, men jag tyckte fortfarande att det var pest.

Jag

I början av 2006 så slutade jag med kampsporten i samband med födseln av mitt första barn, och sen rörde jag mig inte mycket alls under ett par år. Vid slutet av 2008 hände dock något stort - i samma veva som mitt andra barn föddes så fick jag en blodpropp i benet, trots en så pass låg ålder som 33 år och inte alls överviktig eller någon annan riskfaktor. Det blev en rejäl väckarklocka! Jag fick gå på blodförtunnande medicin i över ett år och med medicinska stödstrumpor i tre år.

Våren 2009 så hade vi en springtävling på jobbet mot andra arbetsplatser i samma bransch där vi använde Nike+ som verktyg för utmaningen. Jag tyckte ju fortfarande inte om att springa, men det var ju lite kul med tekniken. Dessutom behövde jag ju uppenbarligen börja röra på mig... Jag sprang pass på några enstaka kilometrar, som längst 4 km, under två månader och sen var tävlingen slut och sommarn här. Ingen anledning att springa mer när tävlingen var slut! På hösten drog jobbet igång en ny utmaning, denna gång intern. Den här gången sprang jag 5 km som längst, men fortfarande mindre än en mil per vecka i snitt. Två månader senare var även den slut, och jag slutade springa igen. 

Under 2010 var jag ganska oinspirerad när jobbets tävling satte igång eftersom jag upptäckt att jag inte hade chans på ens en topp 10 placering (av kanske 30 deltagare) och sprang bara några sporadiska kilometrar. 

För att dra upp motivationen köpte jag en pulsklocka våren 2011. Den har verkligen ändrat mitt liv! Sen den kom in i mitt liv har löpningen varit rolig! Kanske inte på en gång, men nästan. Den största skillnaden direkt var att jag upptäckte att jag sprang med för hög puls generellt sätt. Jag bestämde en flack slinga i hemkvarteret på knappa 3 km där jag började träna lågpulsträning, att hålla pulsen under 152 tror jag det var. Gick pulsen över det var jag tvungen att gå tills den sjunkit under 132 eller något sånt. Det blev dock väldigt mycket gång, så det var inte så roligt, men jag försökte få till en sån runda var eller varannan vecka i alla fall för att kunna utvärdera min förbättring. Men det var ju mycket roligare att springa i högre puls, men jag började iaf att akta mig för "Pulszon 5", de sista 10 % innan maxpuls. Sommarutmaningen på jobbet det året var jag sugen igen och på utmaningens sista dag så sprang en mil för första gången i mitt liv, på 1:12:14 (och snittpuls på 165bpm)! Fast enligt pulsklockan så sprang jag bara 9,15 km, och jag tror nog mer på den egentligen...

Förra året, 2012, så sprang jag milen åtta gånger (detta år med Garmin mått :-)), som bäst på 1:05:55 (166bpm). Jag började också föra träninglogg på Endomondo och kan därför se att jag totalt förra året sprang nästan 40 mil. Jag började också träna enligt 10-20-30-metoden under sommarn, och fortsatte med det under hela hösten.

Bild tagen under en springtur på Sardinien i våras

I år har jag snart sprungit 40 pass där jag passerat milen, då dom flesta passen jag springer nu blir mer än en mil. Det går dock fortfarande inte fort, har bara lyckats pressa mig under timmen en gång, då på 59:51! Har å andra sidan inte heller försökt slå rekord på milen... Det längsta jag sprungit är 21,5 km, på 2:30 (151 bpm) och totalt har jag sprungit 83 mil hittills i år. I våras sprang jag tävlingen SpringCross som inte gick speciellt bra. Jag drogs med i för högt tempo vid starten, och var dåligt förberedd på hur svår bana det skulle vara. För en månad sen sprang jag Bellmanstafetten med jobbet, då jag gjorde 5 km på ungefär 24 minuter. Det var jag riktigt nöjd med!

I våras sprang jag också i en löpgrupp ledd av Viktor Winterglöd som gav mig mycket ny inspiration. Då hade vi bland annat ett pass i en slalombacke. Där sprang vi (eller gick mest egentligen) upp och ner sex gånger, på drygt en timme, vilket totalt blev 500 höjdmeter. Där blev jag också övertalad av de andra deltagarna att läsa Born to Run vilket gav ännu mer inspiration.

Nu har jag precis fått upp ögonen för Philip Maffetone (The Big Book of Endurance Training and Racing) och hans principer. Gå först - håll dig i aerob puls - gå igen på slutet. Tror mycket på hans tes, men nu går det ju ännu långsammare (ska hålla mig mellan 132-142 i puls enligt hans formel). Har bara kört enligt det i tre veckor än, så har fortfarande en bra bit kvar till målet är jag rädd.

Så här står jag alltså nu... Med en ny idé och långsammare än någonsin... och har precis bestämt mig för att springa ett bergslopp i Italien om en månad! Jag ska dessutom springa Lidingöloppet15 om två veckor på vägen dit, men börjar tänka att jag ska se det mer som ett backpass i uppladdningen för Lago d'Orta än att gå för fullt där.

Min skoevolution, från höger till vänster